Ett reviderat liv, ett gigantiskt vuxenkliv eller bara traditionellt, naivt jag-vill-rädda-världen-kiv…?

Jag låg en kväll och tänkte till om mitt liv, om tiden som har gått och valen jag hittills hunnit göra. Om hur jag tänkt, vad jag har bestämt, varför jag gjorde som jag gjorde. Och jag inser, likt som om det var för första gången, att jag har (knappt stört) skyhöga ideal. De i sin tur har astronomiskt långa ben och eftersom de är mina ideal är det klart att jag låter dem jaga mig med en monstruös hunger. Det är mina ideal om vad jag vill åstadkomma: vad jag bör och inte bör göra. Till viss del har det kanske kommit en eller ett par tillägg av människor jag mött – men för att vara ärlig är det mest mina egna krav och föreställningar även om jag också har fått hjälp att se andra sidor av mynt som jag redan kastat. I ett par fall har jag själv tillskrivit folk riktade, uppmanande kommentarer om hur jag ska hantera situationer – förmodligen bygger de på mina egna krav och föreställningar så ni är friskrivna från den synd jag har lagt på er…
Som när jag slutade boxas för att tränarna ville introducera mig för ringen och mina föräldrar sa att det inte var en helt lämplig sysselsättning. När jag på senare dar har frågat om varför? ja, då ställer de sig oförstående till påståendet och hävdar att de aldrig brytt sig. Ja, så det var väl jag… Skit samma då, skit samma idag – jag har säkert sparat en och annan hjärncell (tänk om jag hade adderat ett par boxarhjärnskakningar till mina skid- och cykelhjärnskakningar, ve och fasa då hade jag kanske varit långsam på riktigt).
Eller som när jag genomled en gymnasieutbildning på ren och skär självförnekelse – jävla envishet, inte skulle jag gå några 4 år på gymnasiet heller. Detta var ju nu istället en total negligering av kommentarer och uppmaningar från alla möjliga håll. Men efter många döva stunder resulterade det istället i en deltidssjukskrivning med hemmastudier under sista terminen, uppskjuten examen en månad och drygt 6 månader av besök hos BUP och privatläkare varje vecka… Ja, där gick det faktiskt åt helvete på riktigt. Men till mitt destruktiva lilla försvar: jag hörde inte en enda kommentar om att välja en annan bana, styra om, göra nytt. De runt omkring mig försökte ställa frågor, få mig att kanske vända om – välja en aningens mindre destruktiv gång. Inte för att jag hörde det genom min envishets oerhört effektiva ljuddämpare.
Och som när jag bestämde mig för att börja plugga en banbrytande ny utbildning inom kommunikation – ja det var så det hette men den visade sig vara utan kontinuitet, utan test, utan klara styrfunktioner. Sen blev det också lite high chaparral: mycket duster med institutionen, mången bråk med vad som gällde mellan de olika doktrinerna (samhäll eller teknik, vem bestämmer?). Och med envishetens stolta hatt satt jag kvar i universitets testsal… Det blev rätt bra till slut och jag upptäckte att jag har väldigt roligt med systemutveckling och systemintegration. Men efter ett par arbetsföra år kommer jag till insikten att jag inte kan hjälpa någon med mitt yrkesval – för det finns fler jobb där de bara behöver en kommunikatör, vilken-som, än arbetsplatser där jag verkligen vill vara. Så varför fattade min stackars tröga hjärna inte tidigare; för mig är det viktigt att hjälpa andra? Nej, istället har jag lite för många gånger sålt själen till satan och gömt stoltheten i ett svart hål ute i atmosfären. Jag har blundat hårt, huggit tag i ena repänden och tjänat vår odödlige allsmäktige Gud – mammon, medens tårarna blött ner mina kinder med mänsklighetens blod… Ok, jag ger mig! Kanske inte riktigt så dramatiskt.
Eller när jag tidigt bestämde mig för att göra militärtjänst – jag var kanske 11-12 år och tänkte glorifierat på träningen, utmaningen, utbildningen och möjligheten till att få sova mycket i tält(!). Tills far min brutalt stack hål på bubblan när jag var kanske 16 år: ”Allt det där är bra men du skulle också få utbildning i att döda. Är det något du vill?”. När dagen kom för att söka sig in var det inte längre något alternativ, det var väldigt svart eller vitt. Ja, som det så ofta är när man är så där i slutet av tonåren. Men jag önskade innerligt att det fanns en liknande utbildningsmöjlighet, bara jag slapp det där med vapnen… Idag ser jag endel gråzoner som skulle kunnat utgöra en alternativ väg men spelar det någon roll när en, 18 bast, skulle totalvägrat att ens skjuta på en knapp?
Eller som när jag avskrev ett yrkesverksamt liv inom medicin för att: Mamma. Eller som när jag avskrev ett yrkesverksamt liv inom politik för att: Pappa. Eller som när jag avskrev ett yrkesverksamt liv inom polisväsendet för att: finns så mycket skit där. Eller som när jag avskrev alla utbildningar i teknik- och ingenjörssektorn för att: palla lägga ner tid på att lära mig den matematik som skulle ta mig dit. Eller som när jag…
Eller som när jag på senare tid har börjat revidera varenda val jag någonsin gjort: Varför tränar jag inte kampsport? Varför läser jag inte tekniskt basår? Varför pluggade jag så tidigt? Vad skulle jag välja nu? Framför allt: hur kan jag göra hjälpinsatser i utlandet? Var kan jag hjälpa andra; som kvinna, västerlänning, välutbildad?
Inte i Sverige. Så vad skulle då kunna ta mig vidare, vilken typ av yrkesgrupp behövs? Medicin, militär, socialt skydd, utbildning, juridik, mänskliga rättigheter…
Ja, det är först nu – en kandidat, ett par extraår studier på det, ett par år som slav för mammons storstadsjakt som jag inser att: jag måste ta reda på vad jag vill göra med mitt liv. Egentligen: hur vill jag ha det?
Det är ett traditionellt, naivt jag-vill-rädda-världen-kiv och samtidigt ett gigantiskt vuxenkliv – för jag vill inte bli gammal och inse att jag borde ha reviderat mitt liv…
Annonser

Mdm Clintan; en trött nattresenärs korta, obehandlade reflektion

När smb tar tag i det väsentliga och informerar om sådant vi behöver veta.
Tycker dock inte punkt 3 känns tillräckligt ambitiös, ska den inte ligga på andra sidan ”bra”-sträcket? 30% på totalt 25 år, det känns väl ändå lite klent som målsättning för att ha kvar planeten?

Eller är jag rabiat, jag tycker nog inte det… Å andra sidan (den ljusa); en av världens starkaste stater kan få kvinnlig president. Vad gör det med historieböckerna? Vad gör det för mina döttrar?

http://supermiljobloggen.se/nyheter/2015/04/8-saker-du-vill-veta-om-hillary-clintons-klimatpolitik

Endorfiner kommer från himmelen eller träden är vår frälsare

Av alla argument, alla historier och sägner bjuder jag upp till den kanske konstigaste, och ändå (eventuellt) en av de mest uppdiktat logiska förklaringarna till varför människan är religiös. Jag tror att jag hädanefter också kommer att utnyttja det som ett argument för att vara/uppmana till att bli: trädkramare. Jag kallar min religionsberättelse ”Endorfiner kommer från himmelen eller träden är vår frälsare”:

Över hela jorden sträcker sig träden mot skyn i en tyst bön. Eller kanske inte en bön, en hyllning.
Över hela jorden sträcker sig träden mot skyn i en tyst hyllning – en hyllning till livet. De allra flesta religiösa rörelser har beskyddare eller en gud som vakar över livet från ovan och som nyckfullt sänker privilegier över sina utvalda.

Jag är troende – på sätt och vis; jag tror att allt hänger ihop. Det tror jag: ingenting är friställt något annat. Allt hänger ihop, alltid, och allt vi gör påverkar något annat, alltid.

Tänk om religioner runt vårt klot inte har sitt ursprung i gudsfruktan, utlovad/uppdiktad hjälp mot rädsla och hopp om frälsning i tider av förtvivlan. Tänk om religioner runt om vårt klot har sitt ursprung i träden?

Över hela jorden sträcker sig träden mot skyn. Tänk om människan på olika platser, i tid och rum, har sträckt händerna mot skyn för att söka det som återfinns där? Från skyn kommer regn, snö och solsken – även fåglarnas bekymmersfria seglande ovanför har varit ämne för ständig fascination. Så långt gick vår nyfikenhet kring himmelens hemligheter att vi tillverkade stålfåglar och rymdtermosar för att själva få komma närmare. Ovanför våra hjässor fanns ett rum vi inte kunde nå. Över hela jorden sträckte sig träden mot skyn. En ständig längtan, en ständig önskan om att ta sig dit vi inte når. En längtansfull hand sträcker sig upp i vädret och på andra sidan jorden: ett par armar sträcker sig i åtrå mot skyn.

Ponera att människor över hela jorden följt trädens exempel och sträckt sig mot skyn? Ponera att kroppen signalerar endorfinutsöndring när armarna sträcks ovanför huvudet (endorfiner är ett av kroppens belöningshormon, tillsammans med dopamin och serotonin är de, de facto våra lyckorus). När vi sträcker armarna över huvudet triggas våra endorfindepåer igång och vi blir nöjda, lugna, lyckliga etc (kan vara hörsägen men för all del prova själv, endorfinerna knallar gott i mig när jag sätter händerna i skyn).

Jag är troende – på sätt och vis; jag tror att allt hänger ihop. Att det finns förklaringar till allt, kanske inte alltid den förklaring vi vill ha eller som passar in i våra liv men den finns ändå där och blåser i vägen för det mål mot vilket vi har tagit sikte. Ponera att min tro är sann: allt hänger ihop, det finns en förklaring till allt. Ponera att någon skulle förklara varför det i religioner runt hela jorden återfinns beskyddare eller en gud som vakar över livet från ovan och som nyckfullt sänker privilegier över sina utvalda. Kan svaret på denna genom tid och rum, på något sätt fundamentalt homogena religionstrend vara längtan efter kunskap om varför träden hyllar himmelen?

Ponera att jag har rätt: vi tror på beskyddare eller en gud för att människan för länge sen lyfte armarna mot himmelen i längtan efter trädens kunskap – det vi inte kunde nå eller förstå. Vi togs i besittning av kroppens egna lyckodrog och sen helt sonika (som människan gör när vi inte kan förklara) tillskrev känslan ett externt överväsen som ryckt tag i oss och fyllt oss med lycka. Sen gick vi ut och missionerade detta magiska fenomen: i himmelen finns lyckan. Eftersom att andra upplevde samma lyckorus när de genom hyllning provade att sätta armarna i vädret, blev det snart sanning…

Vi har mycket att tacka religioner för: i en evighet har sökt mod, tillit och styrka i religionen. Vi har också mycket att skylla den för, men vatten under broarna och just nu i detta ögonblick säger vi att allt är förlåtet. Ponera att vi har religioner för att vi följde trädens exempel och sträckte oss i tyst hyllning mot skyn för att söka trädens kunskap, är det då fel att krama ett träd? Att ge dem lite extra kärlek? Träden som enligt versionen ovan gav oss tron, tron som gav oss hopp och styrka, och som runt om fortfarande gör det?

Idag är det internationella skogsdagen; vad sägs om att krama ett träd? Om inte för planeten så för guds skull…?

Familjelivet; en feministisk utbrytarsaga eller de oprivilegierades ständiga väg mot lika utdelning av jordens resurser

Mamma, pappa, barn – en saga som känns lite lam
För den utgör inte allas vår livsram

Så många sätt att på annat vis utöva sin arvsrätt
Ett liv, en värld, en evig vandringsstafett

Vår funktion, vår plikt, vår tids levnadsmisär
En sol, en måne, en generell önskan om att vara folkkär

En familj, en sammanslutning, en bostadsrätt
På intet sätt behöver det vara ljud från en tam kvartett

Ett normativt skydd för oss som är åtråvärt
En funktion som genom tiderna oss närt

På livets ranka stig ha en livlina kär och lång
Vi ger upp viss frihet för att nå denna kvinnans enda framgång

Oavsett hur vi fruktar och känner
En dag kommer vi alla bli varse hur solen bränner

Bränner sina strålar fast på vår hud
Låter oss inte undkomma moderns eviga vårskrud

Vi dyker, vi svävar – över jord, över lycka och sorg
Ett sätt att få perspektiv på våra framlidna fäders trygga borg

Men nya tider lider
Ett nytt levnadssätt framskrider

Tidigare generationers bävan för att ur mängden sticka ut
Minoriteters tvingade rädsla för att råka visa upp tabut

Jag ställer mig tacksam till tidigare medmänskligas mod
Att slåss för alla människors lika värde, oavsett blod

Min främsta skuld går till kvinnorörelsens metodiska framfart
Trots ännu otillfredsställt resultat är vi många som fått en bättre start

Men än är vi inte i mål, än har vi inte uppnått delad förstaplats
Än är det många som slåss om lika utdelning av vår enda byggsats

I hear dreams are healthy…

A few weeks ago – as I watched the snowfall increase and the snowflakes growing bigger by the minute, memories of everyday routines from long lost life in the alps washed over me: The greetings from the bus driver when he stopped right in the tricky corner of the road to pick me up, even though they weren’t allowed. The kids happy faces as they return to our meeting point, chatting and eagerly telling me all about their skiing from yesterdays afternoon. Their parents proudly agreeing to the marvel of how great their kid did in the big, steep slope, and with a lecturing expression asking me what slopes we will go down today. Constantly neglecting that I’m an instructor, I know the kids status and most of all: I’m responsible for 12 kids on the slopes. We do the slopes I see fit, end of story. Of course I never said that… And the gathering with the other instructors at the end of the day, hanging around the mountain bar for a beer before the long longed run down the valley…
It wasn’t a better life, it wasn’t an exciting life but it was a good life and I’d be lying if I’d say I don’t miss it – not all day, but almost every day. When I’m older I’ll re-educate and do something entirely outdoors or at least bodily active… Maybe a gym instructor, I could do that…
I hear dreams are healthy, even though you may not achieve them – ‘cus you may always change them.

Smaken av hjortronsylt eller den ständiga undran om katharsis är värt sin väntan

Titt som sätt går man runt i någonslags lokal betongdimma, som ett töcken av förångad smog innanför pannbenet. Så tar man en kväll, ett par timmars paus. Ransakar sig själv och sina livsval, sina livskval. Man grunnar och undrar, drar i möjligheter, låter mörkret konsumera ljuset. Ser världen som den kunde bli, kunde vara om… om, om, om. Man förgås av allt som har varit, kunde vara, kan bli. Möjligheterna är oändliga med en enda fras: tänk om…

Med tiden lättar dimman, plötsligt ser man horisonten och soluppgånen för vad den är. Plötsligt ser man den sköna naturen och alla gryende möjligheter. Ser livets gång, ser all denna skönhet – ett omättligt behov av att konsumera den uppstår. Så är det efter att katharsis inträtt, upprättats, och sinnet blir fritt från kaos. Panik.
Tänk om sinnesstämmningen fanns att köpa på burk? Att kunna öppna och lätta upp verkligheten med energi, lite som en burk hjortronsylt. Det skulle smaka som solsken. Kännas som om himmeln konsumerar själen, förevigar ditt väsen och släpper lös hela naturens skönhet rakt in i hjärtat. Den behövde bara inte ha ett så högt pris…

Det handlar om perspektiv; när diskmedel hamnar i gammal kaffekopp och andra relativt stora världsproblem…

När jag i diskyra stänker diskvatten runt mig hamnar det av misstag i kaffekoppen som fortfarande skvallrar om en morgon i hast då värdinnan inte hunnit svepa det skållande heta kaffet innan avmarsch mot busshållplatsen. Det är sådana världsproblem som får min hjärna att reagera panikartat och tyst skrika av irritation, ilska eller ge utlopp för ett fullfjädrat raseriutbrott.

Ett annat exempel är tubavgångarna. De är rätt frekventa företeelser under morgonrusningstimman, lika så framåt kvällning när lika många travar ut från kontorets betonghuvudvärksgivande, tangentbordsknackvänliga miljöer – om du jobbar på kontor så vet du precis vad jag menar. Det är sällan mer än 3 minuters mellanskillnad mellan första och andra tubavgången. Ändå står jag där svärandes och med andan i halsen för att jag missat min tänkta avgång. En gång förbannade jag den stackars kollektivtrafiken så vulgärt att min ömma moder, som var på andra sidan av telefonlinjen vid tillfället, oroligt undrade när nästa tunnelbana gick. När jag stressat och nära till panikgråt svarade ”Om två minuter” suckade hon trött och sa ett ord…

Jag sitter gärna och knackar kollektivt på tangenternas eviga hymn, titt som tätt uppstår det dock även där problem. Ett system som felintegrerar med ett annat, en kod som lagt sig fel, en oförklarlig bugg – eller värst av allt: den mänskliga faktorn. Varför det är värst och ger utlopp till flest morrningar, grymtningar och pannor i djupa veck? För att det oftast är mitt eget fel att det inte fungerar korrekt. Det kan vara en feluppdatering som jag själv har lagt till, det kan vara min egen hialöshet som fått mig att gå in i koden för att jag inte orkar vänta på ITs långsamma support eller min egen bristfälliga erfarenhet som får mig att långsamt trampa längs tidsbristens frustrerande terräng.

Oavsett situation, händelseförlopp eller problem är hjärnans reaktion nästan konstant densamma: irritation, ilska eller raseriutbrott. Och till vilken nytta?

I vilken grad hjälper det Indiens kvinnor och barn? I vilken grad hjälper det Mellanöstern mot IS’s våldsamma framfart? I vilken grad hjälper det klimatflyktingar från öarna kring ekvatorn? På en skala från 1-100?

Minus 5 000, på ett ungefär så där. När jag stressat och nära till panikgråt svarade ”Om två minuter” suckade hon trött och sa ett ord… Ett enda ord: perspektiv.

Nä det är tyvärr något jag inte alltid har, men jag jobbar på det. Gör du?

Tack vare svanen

Varje dag, fullt av val.
Det kan vara enkelt att hålla jorden sval.
Eller het, eller lugn.
Men vi måste sluta elda på som i en vedugn.
Så dra ditt strå till stacken och låt oss slippa kommande generationers pistolskott i nacken…

image

Val, kval: en självdestruktiv dal…

En dag, ett liv, en sång
Ångesten skriker natten lång
Genom is och berg och sten
Tills huden; själen är följsam och len
Med frostkantat gräs och löv morgonen lider
Värkande ögon och läppar torra berättar om andra ‘sider’
En gång, en chans att låta gruset krasa
En stig, en väg mot vilken regnet sig tungt masa
Att önska ändra beslut om det som brutalt blivit kastat
När man från val och kval till enkla lösningar hastat

Nyvässad morakniv; eller en vandring bland val en ångrar

(Nej, inte en nyvässad moralkniv som undertecknads hjärna fick det till när titeln sattes…)

Har ni läst ”Du har ett liv” av Anna Greta Wide? För just nu tror jag att det är precis tvärt om, oavsett när eller hur eller vilken typ av slipad kniv du är… För det är ditt liv, du bestämmer över dina val. Det kanske inte alltid känns som att det är ditt val men handen på hjärtat, var det verkligen någon annan som valde?

Val är lite knepiga… De är inte helt konsekventa. Historiskt menar jag, nyckfulla små busfrön är vad de är. Det som känns rätt ena dagen kan utan större situationsförändringar vara fel den andra. För dagsformen påverkar omdömet så väl som uppfattningen om verkligheten. Jag upplever att det framförallt är intellektet som varierar, jo det kan vara olika från dag till dag! Som igår; igår hade man kunnat kallat mig en smörkniv. Det hade varit en skymf mot alla smörknivar trots att de aldrig ens sett ett slipjärn. Å andra sidan hade det kanske varit trevligt för smörknivar runt om i världen att få veta att en smörkniv kan vässas… För idag; idag är jag en nyvässad morakniv.

Eftersom framtiden är oviss hade det varit dumt av gårdagens smörknivar att förskjuta mig. Ja, eller…?

En morakniv behöver inte längre komma från Mora, tack vare en förändrad syn på av produktspecifikationer.

Get it?

Så allt är faktiskt j*vligt relativt och klart som f*n man får ångra sig, inget är ju beständigt. Inte våra val, inte vår allmänbildning, inte heller vår förmåga att se logik/ dra slutsatser. För allt beror på valen vi gjorde igår, så idag är jag en erfarenhet rikare.