Tiden, träden, trälen; vad gör jag med den…?

Tåget skakar runt på rälsen och tar oss igenom det långa landet lagom. Jag lyssnar på min pepp-lista och stänger ute barnskriken som bryter av tystnaden i den annars rätt lugna men stekheta vagnen. Än så länge har jag gjort vad jag ska under färden: jobbat. Men solen skiner på landskapet utanför fönstret: lummiga lundar, ängar och skog som glittrar av grönska. De kallar på min uppmärksamhet och när jag blickar in i skogsbrynet så kan jag höra den torra mossan knastra när jag trampar ner, jag kan känna doften av varma träd, förmultnande löv, barr och kåda. Hela mitt väsen längtar plötsligt efter att få omfamna en tall, lägga sig i det höga gräset och tugga på ett strå timotej, dricka saft i en glänta och springa i kapp med flugorna längs hagen.

För ett ögonblick tillåter jag mig att drömma lite innan jag kastar mig tillbaka till verkligheten – som en sten från skyn, som en melon mot asfalten mosar jag aktivt mina drömscenarion och tvingar tankarna tillbaka till livet framför skärmen. Och det går upp för mig att anledningen till att jag har ett stillasittande kontorsjobb framför en datorskärm är för att det är där människorna är – framför sina skärmar. Hur skulle jag kunna hitta ett annat förhållningssätt till mitt yrke när hela mänskligheten sitter som klistrade vid sina skärmar – det är först under semestern som de rycker loss näthinnan från datorn och ser världen utanför. Är det då så främmande att vår värld och verklighet har blivit lite skev? När vi sitter inne vid våra datorer 24/7 för att – ja vad då egentligen?

Människor mår bättre nära träd, det sa i alla fall en utredning nyligen – om jag inte minns fel upplevde sig människor som levde nära träd yngre än de som inte bodde vid träd. Tror de fastställde 9 år som den upplevda skillnad, även om jag inte kan hitta artikeln igen. Träd fascinerar mig. Jag känner mig nära dem, i bland föreställer jag mig att jag i ett tidigare liv var alv, älva eller någon annan form av skogsväsen som lever i samklang med träden – både av och för dem. Någon annan förklaring till min känsla för träd kan jag inte hitta på. Men det har egentligen inte med mänsklighetens intresse för den verklighet de har skapat på skärmen att göra.

Trots det vi vet, det jag vet sitter jag – sitter vi framför datorerna i våra illa ventilerade lokaler och optimerar information för att få tillväxt, omsättning. Vi lever i en värld där välmående inte är prioriterat över intäkter och arbetsför funktion. Vi lever i en värld där vi inte lever ut våra drömmar, där vi inte gör vad som får oss att må bra – utom under den månad om året som vi har semester. Den månad då vi kan gå offline och leva rövare i andra kulturer, i andra samhällen, på andra platser – i en annan kontext. Intresset för naturliv och friluftsliv ökar lavinartat, som om vi kollektivt saknade något… Under semestern öppnar vi upp och släpper på trycket för att ge plats åt luften som pressar sig under våra vingar – och som de stelopererade mammons nickedockor vi är lyfter vi utan att reflektera över hur det går till: om vi inte ger vika för luften så pressar den oss upp och bära oss.

Ändå sitter vi där med blicken etsad på skärmen, fingertopparna trummar systematiskt mot tangentbordet. I elva av tolv månader sitter vi där och låter arbetet uppta all vår vakna tid. Jag menar inte att arbetet inte kan vara roligt, givande och utmanande. Men något är skevt när vi en månad om året vänder helt om: ger oss ut i situationer, platser, kulturer, samhällen och gör de saker vi älskar. Resterande månader flyttar vi oss bara det fysiska avståndet mellan våra datorer; den på jobbet och den hemma…

Annonser

kommentarer?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s