Almedalen 2015; en framtidssaga?

Att kampanja kräver sin dos av förberedelse. Oavsett om det är en timme, en dag eller en vecka. Oavsett om du deltar i aktion, manifestation, driver kampanj eller hjälper till i periferin. Alla delar kräver förberedelse – framför allt kräver varje kampanj alla delar för att maskineriet alls ska gå runt… När en projektgrupp är spridd över mer än halva landet är jag glad över att ha varit barn i teknikens frammarsch: planeringsmöten på distans hade gjort sig betydligt otympligare utan skype. Det är mycket som behöver lyftas och ta beslut om: vad vill vi säga, hur ska vi säga det, kan vi säga det på något annat sätt, vad behöver vi, vad kan vi ordna själva, vem kan hjälpa till? När en sitter där och bollar idéer i en liten grupp få en se till att ta sig i kragen, för det är lätt att kläcka idéer när alla är engagerade. Det är lätt att få hybris över vad som kan hinnas med men faktum kvarstår; vi kan inte göra allt. Projektgruppen för kampanjen i Almedalen har inte utgjort något undantag.

Inför Almedalen 2015 gick vi ihop, Fossil Free Sverige och PUSH Sverige för att gemensamt ta oss an politiker och publik. I tidigt stadium beslöt vi oss för att spinna vidare på förra årets lyckade kyparkampanj. Idén var ganska enkel, för oss så väl som för publiken: servera besökare kol och olja på ett silverfat för att leda samtalet till divestering och vikten av aktiva val i investeringar. Men vi ville inte göra exakt samma kampanj: förändring förnyar säger de och även om vi ville behålla igenkänningen så beslöt vi att en lekfull twist skulle kunna hjälpa oss att tydligt informera om och uppmärksamma problematiken. I mötet med mottagaren har man ett par sekunder på sig att fånga intresset innan de både fysiskt och mentalt har vandrat iväg… Vi såg ut att bli fler kypare under aktionen – hur utnyttjar vi antalet på bästa sätt?

Får det vara lite kol och olja bland investeringarna? En ekonomiskt säker satsning, fossilindustrin har alltid gett avkastning! Ropar jag ut bland folket som jag möter. Jag sträcker fram min silverbricka, fylld med kolbitar, olja upphällt i champagneglas och oljedränkta 100-lappar.

Eller kanske förnybara energikällor? De är framtiden! Gastar min motkypare till svar och sträcker sig förbi med en bricka som vi fyllt med vattenfyllda glas, mossa och hemmabyggda vindkraftverk i miniatyr. Snabbt intas gatuscenen av vårt korta meningsutbyte medan vi slåss med andra kampanjarbetare om den dyrbara uppmärksamheten hos de förbipasserande. Så är samtalet igång, utan att vi behöver presentera konceptet närmare – vi kan dyka rakt ner i problemet. Inte varje gång men det får man räkna med, oavsett om man kampanjar under Almedalsveckan eller en mulen dag i september. Alla har inte tålamod eller intresse av att lyssna på oss medan vi förklarar symboliken i våra serveringsförslag och oljedoppade sedlar. Men så ibland får vi tillfälle att förklara närmare och det blir ett samtal om de miljarder av kommunalt, statligt, gemensamt och privat kapital som investeras i fossilindustrin. Pengar som helt enkelt är indränkta i olja och på så sätt dränker möjligheterna till en framtid där natur, väder och biologisk mångfald kan samexistera. Om vi får chansen berättar vi om de naturresurser som vi funnit i marken – kol, olja och gas – av vilka 80% måste stanna kvar i marken för att vi ska kunna klara av 2-gradersmålet och säkerställa att vi som är unga idag kan fortsätta att ge jorden som gåva till våra barn. Precis som våra föräldrar har gett den till oss.

I kampanjgruppen var vi både gamla rävar och gröngölingar – det absolut mest spännande med hela grejen är att vi har så olika kvalitéer, erfarenheter och därmed har vi olika idéer för vad som kan genomföras. Förutom själva kyparaktionen ville vi avsluta veckan med en flashmob: vad, hur, när, var? Det gäller att återigen svara på frågor för att kunna göra ett så tydligt avtryck som möjligt – hur maximerar vi aktiviteten för att förbipasserande ska se vad vi håller på med?

Idéerna var många: vi kan springa ett lopp, ha vattenkrig mellan förnybart och fossilt – och av någon anledning blev min favorit gyttjebrottning. Så kom den avgörande idén som ändrade riktning på planerna: West Side Story! Bilden av ett sång- och dansbattle mellan fossilfritt och fossilt började ta form. Det är där vi kommer till olika kvaliteter: att skriva om text på musik, koreografera en dans så att alla kan vara med… Resultatet? Enastående, så bra blev det att vi körde dubbel flashmob och egentligen skulle kunna köra den varje dag. Tror du mig inte kan du alltid se filmen…! Ah, det vill säga när den är färdigklippt :)

Veckan var intensiv; när vi inte kampanjade sprang vi på seminarium. Varje dag hade en egen agenda och hela tiden byggde vi upp mot vår dag: dagen vi hade egna seminarium:

Vad då “divestera”? Trots att vi hade lagt samtalet innan kl 10 på förmiddagen hade vi en god uppslutning – tur nog hade morgonseminariet lämnat kvar kaffe till våra besökare, man kan säga att vi hade ett slags oplanerad, kollektiv kaffedumpstring. I panelen satt Fanny Sannerud, Caroline Westblom och Olivia Linander – samtliga aktiva i både PUSH Sverige och Fossil Free. Samtalet leddes av Jens Hylander och berörde arbetet i Fossil Free-kampanjer: motgångar, framgångar, milstolpar och det nya ordet “divestera”. Fanny och Caroline talade om arbetet på Lunds respektive Uppsala universitet. Hur det startade, universitetsledningens reaktioner, studenternas engagemang, anställdas peppande och utbytet av erfarenheter med andra grupper. Olivia berättade generellt kring begreppet divestera, var det kommer ifrån och historien bakom kampanjen – hur den växte fram bland studenter vid Swarthmore college i USA för att idag vara en global rörelse med hundratals kampanjer runt om i världen.

This changes everything. Stolarna var fyllda, i mittgången satt och stod publik om vartannat, utanför samlades de som inte varit i tid för att få plats i tältet. Samtalet om divestering blev vårt stora dragplåster, bland annat pga intervjun med Naomi Klein men lika mycket samtalspanelen; Yonna Waltersson, Olivia Linander och Johan Rockström som med säker stämma och aktuella perspektiv guidades av Beatrice Rindevall.

Nästa steg var naturligt: gemensam demonstration om arktiska oljeborrningar, kolbrytning i Tyskland, kalkbrytning i Ojnareskogen, divestering och miljöfrågor i allmänhet. Tillsammans tågade ca 320 deltagare från 16 organisationer på Visbys gator under torsdagskvällen: vi sjöng, dansade, skanderade i kör och pratade med åskådare medan vi passerade som en lång orm genom de trånga gränderna. Det är något visst med att samlas med andra som bryr sig och som slåss för framtiden, för jorden och att få gå med deras styrka i ryggen, även om det bara är för en timmes demonstration blir det tydligt att vi är flera trots att det ibland kan kännas ensamt. När det gått 45 min av glada tillrop om världens framtid börjar slagorden sina och vi övergick till nya favoriter som: “Jag gillar olja – men bara på min sallad” och under den gassande solen stämde vi upp i Ted Gärdestads “Sol, vind och vatten är det bästa som jag vet”.

Nu låter det nästan som om vi inte gjorde annat än statements för klimat och miljö – ack så fel det låter då! Något av det vackraste en kan göra när så många miljöengagerade unga människor samlas är att umgås. Umgås, lära känna varandra, prata, skratta, bada, dansa, ha picknick under partiledartalen, sjunga med i refrängerna när gatumusikanterna trallar välkända melodier i solnedgången, ge och ta energi! De sista dagarna höll vi ledigt efter intensivt kampanjande, jag tror att de som åkte hem hade behövt stanna och landa lite – åtminstone hade jag velat ha kvar dem. Det kommer jag att uppmuntra till nästa år, för det var en ynnest att få vandra runt ett par dagar och ta in allt – smälta alla intryck. Trots att jag fick distans och hann landa ordentligt innan jag behövde åka tillbaka till verkligheten på kontoret så kommer det en häftig känslobubbla upp från magen och pressas upp mot bröstet när jag tänker på veckan – en lyckobubbla över att ha fått göra förändring tillsammans med er.

När jag satt på färjan mot fastlandet tänkte jag lite sorgset på att det är över, i nästa andetag inser jag att vi ju faktiskt bara har börjat. För det är när vi kommer iväg och gör saker tillsammans som allt slit, allt arbete ger betalt. Varje framgångsrikt samtal med besökarna på Almedalen, att se förändringen i deras ögon och att få dela den med andra som också vill förändra och hitta nya lösningar: det är som att vinna på lotto!

Tack alla: PUSH Sverige & Fossil Free Sweden!

Annonser

kommentarer?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s