Stolthet och fördom, eller stolthet gör en för jävla dum…

Eftersom det här är ett erkännande börjar vi från andra hållet, det tar emot osv…

Min första pojkvän fick lära mig att uttrycka ömhet. Eftersom jag kräktes på kärleksuttryck indoktrinerade vi vår relation med överanvändning utav ordet ”vännen” som ömhetsbetygelse. Lagom till min andra pojkvän hade jag lärt mig att uttrycka denna ömhetsbetygelse för de flesta i min närhet, ett halvår med britter å österrikare blev det ”darling” hit å ”Schatz” dit. Jag blev tvungen att vidareutveckla dessa mumbujumbo-mjuka-fluffigheter för att behålla något exklusivt. Naturligtvis fanns det inget annat att göra än att släppa in ”hjärtat” å ”älskling” i mitt liv… I takt med att relationen gick mot sitt slut blev alla och en var hjärtan och älsklingar – kanske mest för att dölja att det inte längre var exklusivt – för att ingen var min älskling… Numer är alla mina hjärtan och älsklingar, men det mesta är ytligt. För i grund och botten sitter den inbitna lilla känslopessimisten kvar och trycker innanför hjärtat och hjärnan. Där sitter den och tar beslut, sätter sig över känsloimpulser och tvingar undan allt som inte håller ryggen spikrak eller bröstet uppblåst.

Ja, stolthet gör en för jävla dum. I en situation för inte allt för länge sedan fick jag frågan om jag behövde vara på någon speciell plats, för karriärens skull? Jag svarade ja. Inte: ett tag till kanske. Inte: det beror på vad som sker. Inte: det spelar ingen roll var jag jobbar…

Och så för någon vecka sen fick jag nästan samma fråga igen, fast från andra hållet – karriären: var ser du dig i framtiden, vad har du för plan?

Plan? Jag har alltid haft planer, alltid satt ett mål, ett önskat stadie att uppnå. Men jag tror att jag äntligen kan ha raserat och omvärderat, tagit steget och bestämt mig i grunden – genomgått en fundamental omvändning. När det hände har jag ingen aning om, men det hände – kanske när jag insåg att det verkligen inte spelar någon roll var jag är, allt som spelar roll – ja det vet jag ju nu…

Var ser du dig i framtiden, vad har du för plan?

Vad svarade jag? Som det är: jag har inte någon plan, jag har precis omvärderat min värld och tänker låta den komma som den vill. Låta mig ta med mig vart den vill. Ingenting är satt, ingenting är bestämt, ingenting är skrivet med runskrift i diamant.

För stolthet har gjort mig för jävla dum. Det är bara jag som har fått lida, det har bara varit min förlust. Och helt ärligt; vem är inte djävulskt stolt, spela roll om det är före eller efter midnatt?

Annonser

kommentarer?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s