Endorfiner kommer från himmelen eller träden är vår frälsare

Av alla argument, alla historier och sägner bjuder jag upp till den kanske konstigaste, och ändå (eventuellt) en av de mest uppdiktat logiska förklaringarna till varför människan är religiös. Jag tror att jag hädanefter också kommer att utnyttja det som ett argument för att vara/uppmana till att bli: trädkramare. Jag kallar min religionsberättelse ”Endorfiner kommer från himmelen eller träden är vår frälsare”:

Över hela jorden sträcker sig träden mot skyn i en tyst bön. Eller kanske inte en bön, en hyllning.
Över hela jorden sträcker sig träden mot skyn i en tyst hyllning – en hyllning till livet. De allra flesta religiösa rörelser har beskyddare eller en gud som vakar över livet från ovan och som nyckfullt sänker privilegier över sina utvalda.

Jag är troende – på sätt och vis; jag tror att allt hänger ihop. Det tror jag: ingenting är friställt något annat. Allt hänger ihop, alltid, och allt vi gör påverkar något annat, alltid.

Tänk om religioner runt vårt klot inte har sitt ursprung i gudsfruktan, utlovad/uppdiktad hjälp mot rädsla och hopp om frälsning i tider av förtvivlan. Tänk om religioner runt om vårt klot har sitt ursprung i träden?

Över hela jorden sträcker sig träden mot skyn. Tänk om människan på olika platser, i tid och rum, har sträckt händerna mot skyn för att söka det som återfinns där? Från skyn kommer regn, snö och solsken – även fåglarnas bekymmersfria seglande ovanför har varit ämne för ständig fascination. Så långt gick vår nyfikenhet kring himmelens hemligheter att vi tillverkade stålfåglar och rymdtermosar för att själva få komma närmare. Ovanför våra hjässor fanns ett rum vi inte kunde nå. Över hela jorden sträckte sig träden mot skyn. En ständig längtan, en ständig önskan om att ta sig dit vi inte når. En längtansfull hand sträcker sig upp i vädret och på andra sidan jorden: ett par armar sträcker sig i åtrå mot skyn.

Ponera att människor över hela jorden följt trädens exempel och sträckt sig mot skyn? Ponera att kroppen signalerar endorfinutsöndring när armarna sträcks ovanför huvudet (endorfiner är ett av kroppens belöningshormon, tillsammans med dopamin och serotonin är de, de facto våra lyckorus). När vi sträcker armarna över huvudet triggas våra endorfindepåer igång och vi blir nöjda, lugna, lyckliga etc (kan vara hörsägen men för all del prova själv, endorfinerna knallar gott i mig när jag sätter händerna i skyn).

Jag är troende – på sätt och vis; jag tror att allt hänger ihop. Att det finns förklaringar till allt, kanske inte alltid den förklaring vi vill ha eller som passar in i våra liv men den finns ändå där och blåser i vägen för det mål mot vilket vi har tagit sikte. Ponera att min tro är sann: allt hänger ihop, det finns en förklaring till allt. Ponera att någon skulle förklara varför det i religioner runt hela jorden återfinns beskyddare eller en gud som vakar över livet från ovan och som nyckfullt sänker privilegier över sina utvalda. Kan svaret på denna genom tid och rum, på något sätt fundamentalt homogena religionstrend vara längtan efter kunskap om varför träden hyllar himmelen?

Ponera att jag har rätt: vi tror på beskyddare eller en gud för att människan för länge sen lyfte armarna mot himmelen i längtan efter trädens kunskap – det vi inte kunde nå eller förstå. Vi togs i besittning av kroppens egna lyckodrog och sen helt sonika (som människan gör när vi inte kan förklara) tillskrev känslan ett externt överväsen som ryckt tag i oss och fyllt oss med lycka. Sen gick vi ut och missionerade detta magiska fenomen: i himmelen finns lyckan. Eftersom att andra upplevde samma lyckorus när de genom hyllning provade att sätta armarna i vädret, blev det snart sanning…

Vi har mycket att tacka religioner för: i en evighet har sökt mod, tillit och styrka i religionen. Vi har också mycket att skylla den för, men vatten under broarna och just nu i detta ögonblick säger vi att allt är förlåtet. Ponera att vi har religioner för att vi följde trädens exempel och sträckte oss i tyst hyllning mot skyn för att söka trädens kunskap, är det då fel att krama ett träd? Att ge dem lite extra kärlek? Träden som enligt versionen ovan gav oss tron, tron som gav oss hopp och styrka, och som runt om fortfarande gör det?

Idag är det internationella skogsdagen; vad sägs om att krama ett träd? Om inte för planeten så för guds skull…?

Annonser

kommentarer?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s