Det handlar om perspektiv; när diskmedel hamnar i gammal kaffekopp och andra relativt stora världsproblem…

När jag i diskyra stänker diskvatten runt mig hamnar det av misstag i kaffekoppen som fortfarande skvallrar om en morgon i hast då värdinnan inte hunnit svepa det skållande heta kaffet innan avmarsch mot busshållplatsen. Det är sådana världsproblem som får min hjärna att reagera panikartat och tyst skrika av irritation, ilska eller ge utlopp för ett fullfjädrat raseriutbrott.

Ett annat exempel är tubavgångarna. De är rätt frekventa företeelser under morgonrusningstimman, lika så framåt kvällning när lika många travar ut från kontorets betonghuvudvärksgivande, tangentbordsknackvänliga miljöer – om du jobbar på kontor så vet du precis vad jag menar. Det är sällan mer än 3 minuters mellanskillnad mellan första och andra tubavgången. Ändå står jag där svärandes och med andan i halsen för att jag missat min tänkta avgång. En gång förbannade jag den stackars kollektivtrafiken så vulgärt att min ömma moder, som var på andra sidan av telefonlinjen vid tillfället, oroligt undrade när nästa tunnelbana gick. När jag stressat och nära till panikgråt svarade ”Om två minuter” suckade hon trött och sa ett ord…

Jag sitter gärna och knackar kollektivt på tangenternas eviga hymn, titt som tätt uppstår det dock även där problem. Ett system som felintegrerar med ett annat, en kod som lagt sig fel, en oförklarlig bugg – eller värst av allt: den mänskliga faktorn. Varför det är värst och ger utlopp till flest morrningar, grymtningar och pannor i djupa veck? För att det oftast är mitt eget fel att det inte fungerar korrekt. Det kan vara en feluppdatering som jag själv har lagt till, det kan vara min egen hialöshet som fått mig att gå in i koden för att jag inte orkar vänta på ITs långsamma support eller min egen bristfälliga erfarenhet som får mig att långsamt trampa längs tidsbristens frustrerande terräng.

Oavsett situation, händelseförlopp eller problem är hjärnans reaktion nästan konstant densamma: irritation, ilska eller raseriutbrott. Och till vilken nytta?

I vilken grad hjälper det Indiens kvinnor och barn? I vilken grad hjälper det Mellanöstern mot IS’s våldsamma framfart? I vilken grad hjälper det klimatflyktingar från öarna kring ekvatorn? På en skala från 1-100?

Minus 5 000, på ett ungefär så där. När jag stressat och nära till panikgråt svarade ”Om två minuter” suckade hon trött och sa ett ord… Ett enda ord: perspektiv.

Nä det är tyvärr något jag inte alltid har, men jag jobbar på det. Gör du?

Annonser

kommentarer?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s