Panikskrik på krig

Jag vet att de tankar som jag ger utlopp för kan komma att irriterar en del vänner och bekanta. Men jag kan inte låta bli, för även om jag bryr mig genuint om dem; några kan jag inte låta bli att älska så gör det här mig djupt upprörd. Jag vill inte påstå att min uppfattning är underbyggd av fakta, erfarenhet, utbildning eller hörsägen men det behövs inte för det är Min uppfattning av organet som är det primära just nu… Och eftersom jag är medborgare, de är en statlig verksamhet så ämnar jag se mig som berättigad en subjektiv föreställning om deras samhällsfunktion. Så, efter den semi-ursäkten sätter jag i gång.

Militären. Armén. Försvaret.
Vi tar det i den ordningen, hoppar för den här gången över vapen, våld (mot civilister, våldtäkt på barn, kvinnor och fångar) och den miljöförstöring som krigföring utgör, ja nästan då. Jag tar det nästa gång.
Nu behandlar jag enkom min uppfattning om den svenska instansen.

Sverige stoltserar gärna med den långa krigsfrånvaron, landet lagom många gånger deltagande i frihetsrevolt eller motståndare mot fascism/rasism. Men fullskaligt krig har vi hållit oss långt borta ifrån, vi kommer in som vikarier i de krigsdrabbade regionerna och försöker upprätthålla lag och ordning. Lag och ordning efter vår uppfattning om normativt beteende och medmänsklighet. Vi kommer in med en instuderad kunskap av vad krig är, för civila så väl som stridande. Vi har en bild av vad som driver stridande parter, vad som skrämmer barnen och vilka typer det är som våldtar kvinnorna. Men allt har vi läst i en bok, allt har vi fått återberättat genom text, bild eller tv. 

Vi kan aldrig förbereda soldaterna för vad som väntar i de länder som de skickas till. Vad mer? Att vi inte är förberedda på hur det skulle vara om kriget bröt ut här hos oss, krisen i Ukraina fick många att börja fundera över nedskärningarna som gjorts inom försvaret de senaste åren. Många ifrågasatte om det verkligen var ett så smart drag – Hur skulle vi klara ryssen?

Men det är inte det vi är bäst på. Det är inte vad Sverige är känt för. Vi är kända för att vara ett föregångsland vad gäller miljö, social säkerhet och jämställdhet. Varför har vi alls ett försvarsförband med ett utpräglat ansvar för stridande krigföring? Jag har till viss del förståelse för att man ska kunna skydda sig, men har man hört talas om retorik eller sjunker ordkunskapen till så befängt låga kunskaper under inverkan av rädsla att en glömmer att man kan svara?

Jaha, vad försöker jag egentligen säga? Att jag skulle vilja se en omstrukturering av försvaret så att vi utbildar soldater (egentligen kanske man ska kalla dem för hjälparbetare) för hjälp-till-självhjälps-principer. Det är inte svårare än så. 

Så vad jag inte vill se är det här: http://www.svt.se/nyheter/val2014/regeringen-ger-klartecken-for-nya-jas-plan

Vi ska vara ett föregångsland i modern krigsföring, inte investera i krigsfordon som både signalerar att vi rustar upp för eventuellt hot (aka förbereder oss för våld) och kommer att skjuta till klimatproblem genom användningen och utbildningen. Fy på er! :'(

Annonser

kommentarer?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s