Klimatmaxa; att köpa hållbart eller spara en slant för stunden?

I februari köpte jag ett par täckbyxor. Smidigt att hitta billigt på rean tyckte jag och tog med dem på Hemsedalsresan över påsken (jo så de här tankarna har jag gått med ett tag). Märket är inget speciellt, det tillhör en av de stora kedjornas egna produktion och har traditionellt hållit rätt så bra. Ni hör kanske vart det är på väg…?

Jag kanske inte är den enklaste kunden att sälja friluftsprylar till, jag har höga krav på de produkter som jag köper för att utöva mina favoritsporter i; skidåkning, cykling och löpning. Och jag förväntar mig att de produkter som jag köper ska hålla ett tag, en säsong åtminstone beroende på sport och extremväder som jag använder produkterna i. Jag tror inte heller att någon friluftsnörd har mindre krav än så, det är trots allt en köpgrupp som är aktiv och kräsen när det kommer till kvalitén på den utrustning som krävs. För det kan vara A och O, det kan vara utrustningen som gör att man klarar sig – nu gäller det naturligtvis inte ett par täckbyxor men ni greppar liknelsen.

Jag må förvisso vara en rätt aggressiv åkare, men byxorna sitter ju på benen och används inte som stighudar. De utsätts inte för något påtagligt slitage om man nu inte rullar runt på parkeringsplatsen – och det slutade jag göra när jag var 4-5 år. Då kan jag förstå att overallen var sliten efter första veckan jag använt den, men nu är det 20 år senare och jag stöter knappt emot en vägg trots att pjäxor är klumpiga ”skor”. 

Under våren har mina fina turkos täckbyxor legat i lägenheten och jag har haft svårt att få tid att gå till butiken för att ifrågasätta mitt köp. Jag kan villigt erkänna att det lika mycket har varit skam, jag skäms för att klaga på märket och på produktionen. Det är någon som har lagt arbetet på det jag finner illa producerat, jag tycker nästan att jag gör ett oprovocerat påhopp. 

Så i helgen fick jag tummen ur och tog med mig byxorna, inklusive min reklamationsskam och promenerade ner till butiken. Jag står inför märkliga erfarenheter från mötet med personalen: 

– de tittade knappt på byxorna som jag, när jag skulle visa slitaget i sömmen, plötsligt fann mycket mindre än det jag upplevt i våras.

– de letade upp mitt köp i sina register eftersom jag är medlem sparas alla de transaktioner som jag genomför inom kedjan.

– när jag svarade på frågan om varför jag inte kommit tidigare gav jag en lam ursäkt som de köpte och gav mig ett presentkort på beloppet eftersom jag glömt kvittot.

Det var allt och allt kommer jag inte kommentera i dag. Men inga bannor eller bortförklaringar, inga tillrättavisningar om att jag själv har köpt den kvalitet som återfinns i märket. Inget.

Och då reagerar jag: gör man så undermåliga produktlinjer att man förväntar sig/inte förvånas över kundernas reklamationer?!

Jag kan bara dra en enda slutsats, mänskligheten är förlorad – men inte riktigt än. För även om jag aldrig mer kommer att köpa märket i fråga, eller något annan egenproduktion som butikerna kan tänkas tillhandahålla, så finns det andra som kommer att göra det. Man har helt enkelt inte råd att köpa det som håller i längden, och om inte regeringen, riksdagen eller för all del EU, sätter krav på kedjornas kvalitetssäkring för att uppbringa ett hållbart förhållningssätt till vår värld. Ja, då är vi körda på riktigt. 

Men vad kan jag ensam i världen egentligen göra? Vad kan jag åstadkomma på egenhand? Inget mer än att uppmana de i min omvärld, uppmana dig att ta ställning för vårt klimat – för vår planets framtid. Och du kan uppmana de du känner, uppmana dem till att göra något litet; som att äta minst ett vegetariskt mål mat per vecka. 

Men vad kan du och jag göra mer ändå? Var och en kan på sitt håll försöka påverka beslutsfattare i direkt och indirekt närhet. Vi kan förmedla budskapet om klimathotet och om vilken framtid vi går till mötes genom att ignorera de hot som stirrar från framtiden in i nutid. Vi kan skriva till de partier vi sympatiserar med och be dem lägga ytterligare krut på miljön, på klimatet, på framtiden. Vi kan skriva till regeringen, till kommunen att vi vill att de tar sitt ansvar för klimatet. 

Jag vill att vi #KLIMATMAXAR! 
(Mer info: http://www.naturskyddsforeningen.se )

Gör det med en bild. Behöver ju inte vara så jäkla pretto hela tiden, här gjort av olivkärnor på pub i klimatvänners sällskap:

image

(Foto: J. Bane)

Öppet brev till beslutsfattare (feel free to use btw):

”Kära beslutsfattare, 

Jag upplever inte att ni tar ett tillräckligt stort ansvar för framtiden. Jag vill att ni uppmuntrar invånarna till att hjälpas åt för klimatet; öka kärlen för sopsortering, ställa ut fler papperskorgar på gator och i parker. 

Jag vill att ni ser över era investeringar så att de utförs klimatsmart och med ett tydligt hållbarhetsperspektiv så att jag inte behöver skämmas när mina framtida barn ser på mig med avsmak och undrar vad jag gjorde. Jag vill att ni ställer er utanför satsningar i fossilbranschen, både direkta och indirekta. 

Jag vill kunna vakna upp när jag fyller 80 och fälla en tår över att vi gjorde något åt situationen, inte gråta floder över att mina barnbarn aldrig fått bada i en ren sjö, dricka vattnet ur en källa sprungen direkt ur berget eller se bina flitigt flyga från blomma till blomma.

Jag kan bara ta ansvar för mig; demokratin hjälper mig med resten. Eller hur…?

Med vänliga hälsningar

Oroad medborgare”

Annonser

kommentarer?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s