Mitt mest värdefulla

Jag är i den prekära situation av att inse att mitt numera, nästan fullånga hår sätter käppar i hjulen för viss typ av bekvämlighet…

I veckan har det varit utomhusbio och jag har missat varje chans, utom den sista. Om söndag bestämde jag och min gode väns flickvän Klara oss för att sammanstråla i parken för att njuta utav kvällens föreställning. Jag var lite lätt sliten efter kulturfestival avslutad med buggnatt med Klaras moatjé (hänger ni med?) men efter en välbehövd tupplur och lite kaffe är en good to go, om man vill.
Så ut genom dörren far jag som ett yrväder, försenad till min egen orkan. Upp med låsen, hoppa upp. Slänger i väg smset: ”Liiiite i senaste laget…”  Väl ute på cykelbanan inser jag att cykelhjälmen ligger tryggt och stilla i korgen vid rumsdörren.

Ett sådant fatalt misstag! En sådan klumpig sak att glömma. En del av mig vill hävda att jag enbart kände ånger för missen men det vore att ljuga tungan svart. Jag gladdes åt att slippa ta ner toffsen och att kunna behålla frissan intakt. I stunden kände jag avsmak för hjälmens tryck över pannbenet, hårets fladdrande opålitlighet och eventuell uppsättnings extra pressande mot bakhuvudet.

Allt gick väl; svettig och varm kunde jag minuter senare stega ner och leta upp sällskapet för att njuta av filmen.

Det är först på vägen hem som min tankebana tvingas till en förnuftigare approach: jag får feeling som sällan förr och leker de 5 km på vägen hem. Jag cyklar om och runt en stackars karl på stadscykel som försiktigt och klokt rullar fram med sin vita hjälm. Cykelbanan går längsmed stora vägar där biltrafiken oftast är tung men som nu låg öde och därför utnyttjade jag den i min cykeleufori när det plötsligt slog mig att min skalle var blottad. Men eftersom adrenalinet och endorfinerna pumpade genom kroppen, pulsen slog mot tinningen och svetten pärlade sig lätt längs hårfästet slog jag dövörat till mitt plötsliga förstånd och fortsatte min vilda framfart.

Inget hände och man ska undvika att tänka: ”tänk om..!” Men likväl kan jag inte blunda för mitt dårskap. Att ge sig ut i trafiken utan rekommenderade skydd är dårskap, när ska jag återta min vana trogen att ta hand om det som är värdefullt och skita i coolhetsfaktorn? Lysen och hjälm borde sitta fast på cykeln så att jag inte kan missa att få med mig utrustningen när tiden är knapp – för känner jag mig rätt kommer den att vara det. Igen och igen, och igen… Oavsett hur fixad frillan må vara eller hur stark frihetslängtan är så är jag inte jag utan det mest värdefulla jag har – ma pretty face! Eller det jag förvarar innanför, kan liksom inte riktigt bestämma mig…

Annonser

kommentarer?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s