Vingklippt humla

Ingen plats på jorden hjälper mig att pausa verkligheten som mina föräldrars lummiga stadsträdgård, ja eller åtminstone kan den delen av trädgården som inte är täckt i trädäck kallas för lummig.

Det är jag och katten som stryker omkring i trädgård och hus, letar efter platser att upptäcka och återupptäcka – mest för att uppleva tiden som sakta passerar medan sommaren glider förbi. Känna verkligheten på håll; att på tryggt avstånd betrakta livets gång. Det är inget hållbart förhållningssätt till tiden eller livet, men ibland så måste man få lov att pausa – pausa allt.

Jag följer katten, insekternas och fåglarnas gång – dag ut och dag in ser jag dem passera. Som om rörelserna skedde utanför mig, som om jag står i stormens öga. Där det är helt stilla och allt runt om virvlar huller om buller, men jag är tryggt opåverkad av deras turbulenta dans…

Mitt i alltsammans förvånas jag av hur annorlunda naturens stilla gång kan gå när det inte är som vanligt: jag har parkerat mig på gräsmattan med kaffe och bok, jag betraktar bina som flyger från lavendelblomma till lavendelblomma. De är vänliga i sitt stilla surr där ingen stör dem i sitt förehavande att pollinera, än är det tidigt i juli och getingarna håller sig i sina bon. En vingklippt humla klättrar över de vita klöverblommorna, med stor ansträngning klamrar han sig fast vid varje grässtrå, blad och blomma. För första gången tänker jag på att det måste vara riktigt tungt att bära den tjocka lilla bakdelen på de små benen. Han tippar fram och tillbaka, till sidorna och så får han kontroll över situationen. Långsamt tar han sig fram och med stor möda kommer han fram och suger i sig läckerheten han finner i klövern.

För mig kommer inte jägarinstinkterna naturligt, men i naturen kan det vara det samma som överlevnad och respekt. En liten katt uppvuxen i lägenhet på 3:de våningen fick vänta länge på det nya boendet i markplan, lika så fick han vänta på att smaka naturens äventyr och faror. En tillgiven liten varelse som gärna ligger tätt intill, pratar glatt med alla och en var när uppmärksamheten har dröjt för länge – är han inte vår mittpunkt ser han till att pressa sig emellan för att åter få stå i centrum. Men i naturens grönskande landskap håller han inte samma stil… Han är som den döve jägaren, har tonåringens koncentrationsproblem och en hybris som hämtad ur de grekiska gudasagorna. Det är inte alltid lätt att ge naturen vad den förtjänar.

Jag sippar sakta i mig mitt kaffe medens jag betraktar humlan. Ned för trappan kommer katten försiktigt gåendes, jag tänker att nu är det kört för den lilla humlan som bemödat sig så för att smaka på den söta klövern. Men i trädgården finns andra djur än insekter, bra mycket större djur som lockar en övermodig katt bättre än en vingklippt stackars försvarslös humla.

I änden av trädgården växer sig buskaget stort och grönt, perfekt gömställe tillika skuggplats under stekande dagar som denna. Där samlas fåglar av olika slag för att svalka sig och tjattra om ditten och datten. Deras kackel drar till sig kattens uppmärksamhet, en skugga rör sig till vänster och katten lämnar för ett ögonblick sin uppmärksamhet till dess öde och vrider huvudet för att se vad som gömmer sig i busken intill… Att sätta ned foten kan ibland få förödande konsekvenser och så sker; en liten pinne ligger på platsen där tassen mjukt sätts ned. Men är man en katt utan erfarenhet märker man inte sådant i tid; att kvisten börjar knaka och så med ett dämpat ljud från trä som bryts har bytet fått första klassens nyhetsupplysning om den annalkande, förvisso endast presumtiva faran.

Katten missar sitt byte; en kaja som kan konkurrera i både storlek och höjd. Humlan fortsätter klättra över gräsmattan, tryggt ovetande om att hybris och koncentrationssvårigheter har räddat det liv som innan zenit kunde varit förbi.

Jag antar att jag vill påstå att jag lärt mig något om utmaningar; ibland är jag både humlan och katten, jag envisas med att inte ens reflektera över utmaningarnas storlek. Än mindre över svagheter som kan vara mig till gagns eller erkänna mitt eget övermod till uppgifter eller situationer, som lätt kan göra att betraktaren sakta börjar skakar på huvudet åt mitt fruktlösa företag.
Å andra sidan: hur kan jag någonsin få veta att jag kan slå ner betongväggen genom att putta på den, om jag inte ens skulle våga försöka?

Annonser

kommentarer?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s