Morgonstund har guld i mund.

På söndagarna brukar jag roa mig med att räkna antalet bilsidor i lördagens DN. I går var där 18 (13.5 reklam, 4.5 reportage) och en bilaga från Bilia. Där var 2 större reportage om ”gröna bilar” och två lite längre om icke förnybarhetsdyrkande bilfunktioner. I dag har DN 12 sidor med förberedande information om COP21. Exklusive insändare och dyl. Nu har jag bara DN på helgerna där av saknar min sandlådestudie visst empiriskt underlag för att kunna ha någon som helst legitimitet.

Vi vet att vi påverkas av reklam, den vi faktiskt ser och den som springer förbi oss när vi tänker på annat. Vi matas konstant med intryck från verksamheter och organisationer. Inte nog med att vi har våra egna emotionella verkligheter att reda ut; vi får även i uppdrag att sortera ut vilken information i samhällsmegafonen som är viktigt för oss. Där till behöver vi rangordna datan efter i vilken grad informationen kan påverka oss. Oavsett om det handlar om vårdcentralens vintervaccinationer, reducerade priser och därmed ekonomiskt fördelaktiga inköp eller om att uppnå ett stadie av köpt lycka – det spelar mindre roll för denna s.k studie.

De traditionella nyhetsmedierna har ekonomiska problem: vi hittar mycket av den information vi behöver på nätet. Och på nätet vill vi ha vår information gratis. Vi lever därför i en skev reklamvärld, till viss del skapad av vårt beteendemönster men framför allt återskapad och upprätthållen av aktörer som vill ha vår uppmärksamhet.

Vi lever i en värld där medierna ska vara alla till lags. På en och samma gång tillhör de tänkareliten, arbetarrörelsen, feministerna, miljörörelsen, privata företagare, kommunalarbetare osv osv. Och så ska de leverera nyheter och grävande reportage om mygel, företagsbrott eller regeringens dolda agenda. Ni förstår vad jag menar. I allt detta som de ska vara utgör de den största källan till att utbilda folket i vad som sker i deras samtid. Det betyder också att en oberoende journalistik är A och O för att du och jag ska få en objektiv återgivning av information som berör oss. Allt i en kontext där vi med hjälp av historia, politikska beslut och vetenskapliga fakta kan dra egna slutsatser av vad informationen betyder.
Men i och med ett nytt medielandskap stöter vi på mer och mer reklam intill den informationen som ska ge oss en objektiv bild av verkligheten. Reklamen formar den information som vi tar till oss och när vi läst eller lyssnat klart har vi en tydlig bild av vad innebörden i den data vi har tagit del av är. Man skulle därför kunna argumentera för att medierna i dag har fått ett utökat informationsansvar. Det handlar kort och gott om att publicera reklam i anslutning till information utan att påverka textinnehållet i ett reportage eller en nyhet. Samtidigt står medierna inför en intäktsrelaterad problematik där varje cm betyder en utökad chans till överlevnad.

Om man drar det till sin spets och gör verkliget av ovanstående skulle det i förlängningen betyda en viss reklamcensur och ett tätare samarbete mellan layout, annonsförsäljning och journalisten. Men framför allt (det är nu vi kommer till kärnan i det hela) skulle det betyda aktiva val för redaktionen: vilken reklam går in, vilken går ur och hur bestämmer man vad som får vara med? I en diktatur är det enkelt, i en demokrati ska alla få komma till tals…

I dagar av avgörande klimatpolitiska diskussioner kan man tycka att en tidning som presenterar sig som ”Sveriges största morgontidning” borde ha visst intresse av att upprätthålla sin status och legitimitet som nyhetsmedia. Men när halva tidningen utgör bilmaterial ena dagen och andra dagen ställer man sig med viktig information i klimatfrågan kan även en ouppmärksam läsare höja försiktigt på ögonbrynen. Har vi ett fall av typisk green wash eller är vårt medielandskap så schizofrent att de inte ens kommer på tanken att reflektera över hur dylika svängningar uppfattas?

Visst, olja är guld och bensin gör vi på olja så bilindustrin har mycket pengar på fickan och många att tillfredställa. De vill alltid köpa utrymme. Alltid. Men i en värld, som DN så fint beskriver i dagens tidning, där vi behöver omställning för att inte skrota planeten när reservdelarna har gått ur produktion så behöver alla ta ställning. Alla behöver tänka till. Jag med.

Men en godtycklig censur från medierna är inte ett demokratiskt alternativ. Hur kan man då lyfta fram en hållbar livsstil i en värld som bygger på ekonomiska parametrar snarare än det som är bäst för var och en, nu och i framtiden?

Inför COP21 behöver vi alla visa makthavarna att de har mandat att driva frågan om klimatmål tills dess att de når en global överenskommelse som faktiskt kan betyda förändring, annars går vi under. Det kan innebära både små och stora förändringar för den enskilde individen. Men för de organisationer och företag som når folket generellt räcker det inte med att berätta om problematiken och den önskvärda omställningen: de måste gå före.

Därför utmanar jag nyhetsmedierna att fram till COP21 sänka reklam- och annonspriset för företag, industrier och organisationer som jobbar med hållbara lösningar. Visa på riktigt att ni är en del av omställningen och att principen ”ingen kan göra allt men alla kan göra något” gäller för oss alla. Då blir det lättare att tro på ert engagemang och vem vet: det kanske sprider sig så att vi internationellt kan visa de som ska samlas i Paris under klimatförhandlingarna att det finns en vilja men det är de som behöver sätta planen.

Ps. Sorry DN, ni fick utgöra ett exempel och även om de andra nyhetsmedierna har samma tudelade problematik så har jag bara en nyhetstidning…

‪#‎omställning‬ ‪#‎COP21‬ ‪#‎media‬

Konsumentkraft eller maktsalongen; ett yxskaft?

Olivia är så klok: läs hennes ord >
Och jag är så trött på att mitt liv tar sönder för andra. De levnadsstandarder som byggts upp och utgör det samhälle som jag är uppvuxen i. Jag kan inte förändra allt och alla, inte ens som en i mängden av alla konsumenter kan jag förändra något så fundamentalt att det kan göra verklig skillnad här och nu. Jag behöver hjälp av politikerna och näringslivet, vi behöver hjälp för att nå resultat. Vi behöver hjälp att nå en omställning som inte bara ta hänsyn till miljön utan till mänskliga rättigheter och levnadsförhållande runt hela vår jord.

Ibland behöver jag hjälp att välja, för pengar växer inte på träd och jag har ändå det bättre ställt än så många andra. Jag har valmöjligheter, jag har råd att köpa hälften ekologiskt och jag har ofta tid att åka tåg istället för flyg. Men inte alltid och för de gångerna jag inte har möjlighet att genom mina val driva en förändrad efterfrågan får jag hjärtesorg. För i tid och otid händer det oss alla: ibland kan vi inte välja det vi vill ha utan det vi måste ha. Det betyder att det varje dag sker kompromisser, en snabb lösning på problemet och så följer ursäkten: ”men det är ju bara den här gången…”

Om hela varje svensk gör ett undantag per vecka så skulle vi landa på runt 1 370 428 kompromisser i veckan, det är 71 262 256 kompromisser per år. För ibland måste det vara ok att göra kompromisser, hela jordens framtid kan inte ligga på mina axlar! Vi behöver hjälp att ställa om det här samhället och visst; vi är många som försöker driva på även hos enskilda konsumenter men det är egentligen politikernas och företagarnas öron vi vill åt. För det är de som sitter på kapitalet, det är de som sitter på makten att göra skillnad.

Vi har delegerat ansvaret till regeringen, delegerat makten. Som konsument kan jag göra en del men jag behöver hjälp för att nå hela vägen. Vad händer när ångesten blir en farsot som drabbar halva befolkningen, alla sjukbidrag…? För plötsligt står vi inför en epidemi: klimatont kan vi kalla den. Medborgarna ligger hemma med magsår och ångest över bristen på möjligheter att välja produkter och livsstil som driver utveckling för hela mänskligheten…

Kom igen, kom igen: konsumenterna kan inte bära hela ansvaret, vi har ju delegerat det!

Tiden, träden, trälen; vad gör jag med den…?

Tåget skakar runt på rälsen och tar oss igenom det långa landet lagom. Jag lyssnar på min pepp-lista och stänger ute barnskriken som bryter av tystnaden i den annars rätt lugna men stekheta vagnen. Än så länge har jag gjort vad jag ska under färden: jobbat. Men solen skiner på landskapet utanför fönstret: lummiga lundar, ängar och skog som glittrar av grönska. De kallar på min uppmärksamhet och när jag blickar in i skogsbrynet så kan jag höra den torra mossan knastra när jag trampar ner, jag kan känna doften av varma träd, förmultnande löv, barr och kåda. Hela mitt väsen längtar plötsligt efter att få omfamna en tall, lägga sig i det höga gräset och tugga på ett strå timotej, dricka saft i en glänta och springa i kapp med flugorna längs hagen.

För ett ögonblick tillåter jag mig att drömma lite innan jag kastar mig tillbaka till verkligheten – som en sten från skyn, som en melon mot asfalten mosar jag aktivt mina drömscenarion och tvingar tankarna tillbaka till livet framför skärmen. Och det går upp för mig att anledningen till att jag har ett stillasittande kontorsjobb framför en datorskärm är för att det är där människorna är – framför sina skärmar. Hur skulle jag kunna hitta ett annat förhållningssätt till mitt yrke när hela mänskligheten sitter som klistrade vid sina skärmar – det är först under semestern som de rycker loss näthinnan från datorn och ser världen utanför. Är det då så främmande att vår värld och verklighet har blivit lite skev? När vi sitter inne vid våra datorer 24/7 för att – ja vad då egentligen?

Människor mår bättre nära träd, det sa i alla fall en utredning nyligen – om jag inte minns fel upplevde sig människor som levde nära träd yngre än de som inte bodde vid träd. Tror de fastställde 9 år som den upplevda skillnad, även om jag inte kan hitta artikeln igen. Träd fascinerar mig. Jag känner mig nära dem, i bland föreställer jag mig att jag i ett tidigare liv var alv, älva eller någon annan form av skogsväsen som lever i samklang med träden – både av och för dem. Någon annan förklaring till min känsla för träd kan jag inte hitta på. Men det har egentligen inte med mänsklighetens intresse för den verklighet de har skapat på skärmen att göra.

Trots det vi vet, det jag vet sitter jag – sitter vi framför datorerna i våra illa ventilerade lokaler och optimerar information för att få tillväxt, omsättning. Vi lever i en värld där välmående inte är prioriterat över intäkter och arbetsför funktion. Vi lever i en värld där vi inte lever ut våra drömmar, där vi inte gör vad som får oss att må bra – utom under den månad om året som vi har semester. Den månad då vi kan gå offline och leva rövare i andra kulturer, i andra samhällen, på andra platser – i en annan kontext. Intresset för naturliv och friluftsliv ökar lavinartat, som om vi kollektivt saknade något… Under semestern öppnar vi upp och släpper på trycket för att ge plats åt luften som pressar sig under våra vingar – och som de stelopererade mammons nickedockor vi är lyfter vi utan att reflektera över hur det går till: om vi inte ger vika för luften så pressar den oss upp och bära oss.

Ändå sitter vi där med blicken etsad på skärmen, fingertopparna trummar systematiskt mot tangentbordet. I elva av tolv månader sitter vi där och låter arbetet uppta all vår vakna tid. Jag menar inte att arbetet inte kan vara roligt, givande och utmanande. Men något är skevt när vi en månad om året vänder helt om: ger oss ut i situationer, platser, kulturer, samhällen och gör de saker vi älskar. Resterande månader flyttar vi oss bara det fysiska avståndet mellan våra datorer; den på jobbet och den hemma…

En gång i tiden gjorde jag PR-recept, men det smakade aldrig så här gott…

När PR gör sig som bäst: bli inbjuden till tv-soffa på bästa sändningstid + ändra samtalsagendan + skapa uppståndelse + se till att publicerat debattinlägg samma dag uppmärksammas i relation till uppståndelsen = medial täckning + debatt/diskussion.

Summering: Bra gjort.

Adam ”Tensta” fick nog av det strukturella, systematiska och gjorde något åt saken. Han fick en öppning där han skulle pratat om sitt album: en direktkoppling till konsumtion av hans konst för att täcka hans ekonomi. Han valde att ställa sig upp istället. Han satte mycket mer på spel än vad vi gör när vi skriver våra debattartiklar eller sätter oss på tvären med en demonstration. Han gick utanför den zon som bidrar till trygghet för att han såg chansen att driva sin debatt – liksom klimataktivisterna på Heathrow satte han ändamålet före sig själv, kanske inte lika brutalt men minst lika avgörande för sin egen trygghet.

Adams upptåg kan inte klassas som civil olydnad ändå är det ett så pass annorlunda förfarande att det ger lika mycket uppståndelse som när någon slänger en tårta i ansiktet på en medial figur, med avsikten att uttrycka sitt missnöje.

Vi kan inte alla vara mediala personer som blir inbjudna till tv-soffor, alla kan inte driva frågor med samma mynt – Adam sätter fingret på spiken: vi har olika uppfattningar, erfarenheter och samhället förväntar sig olika av oss. Adam vände på sitt mynt och nu frågar jag mig hur jag kan vända på mitt – med de uppfattningar jag har, de erfarenheter jag förtärt och med de förväntningar samhället har på mig: en blond, grönögd, smal, kort, välutbildad, ung kvinna. Hur kan jag på ett konstruktivt sätt hantera mina förutsättningar för att skapa den debatt som jag driver, hur kan jag överraska och ställa mig utanför men ändå hålla mig innanför ramarna? Jag vet egentligen bara ett: jag har mycket kvar att lära mig innan jag dör eller vingklipps… Kanske tycker jag inte att det alltid är värt att hålla mig innanför ramarna, vem vet?

Adams inlägg:

Debattartikeln >

Klippet >

Almedalen 2015; en framtidssaga?

Att kampanja kräver sin dos av förberedelse. Oavsett om det är en timme, en dag eller en vecka. Oavsett om du deltar i aktion, manifestation, driver kampanj eller hjälper till i periferin. Alla delar kräver förberedelse – framför allt kräver varje kampanj alla delar för att maskineriet alls ska gå runt… När en projektgrupp är spridd över mer än halva landet är jag glad över att ha varit barn i teknikens frammarsch: planeringsmöten på distans hade gjort sig betydligt otympligare utan skype. Det är mycket som behöver lyftas och ta beslut om: vad vill vi säga, hur ska vi säga det, kan vi säga det på något annat sätt, vad behöver vi, vad kan vi ordna själva, vem kan hjälpa till? När en sitter där och bollar idéer i en liten grupp få en se till att ta sig i kragen, för det är lätt att kläcka idéer när alla är engagerade. Det är lätt att få hybris över vad som kan hinnas med men faktum kvarstår; vi kan inte göra allt. Projektgruppen för kampanjen i Almedalen har inte utgjort något undantag.

Inför Almedalen 2015 gick vi ihop, Fossil Free Sverige och PUSH Sverige för att gemensamt ta oss an politiker och publik. I tidigt stadium beslöt vi oss för att spinna vidare på förra årets lyckade kyparkampanj. Idén var ganska enkel, för oss så väl som för publiken: servera besökare kol och olja på ett silverfat för att leda samtalet till divestering och vikten av aktiva val i investeringar. Men vi ville inte göra exakt samma kampanj: förändring förnyar säger de och även om vi ville behålla igenkänningen så beslöt vi att en lekfull twist skulle kunna hjälpa oss att tydligt informera om och uppmärksamma problematiken. I mötet med mottagaren har man ett par sekunder på sig att fånga intresset innan de både fysiskt och mentalt har vandrat iväg… Vi såg ut att bli fler kypare under aktionen – hur utnyttjar vi antalet på bästa sätt?

Får det vara lite kol och olja bland investeringarna? En ekonomiskt säker satsning, fossilindustrin har alltid gett avkastning! Ropar jag ut bland folket som jag möter. Jag sträcker fram min silverbricka, fylld med kolbitar, olja upphällt i champagneglas och oljedränkta 100-lappar.

Eller kanske förnybara energikällor? De är framtiden! Gastar min motkypare till svar och sträcker sig förbi med en bricka som vi fyllt med vattenfyllda glas, mossa och hemmabyggda vindkraftverk i miniatyr. Snabbt intas gatuscenen av vårt korta meningsutbyte medan vi slåss med andra kampanjarbetare om den dyrbara uppmärksamheten hos de förbipasserande. Så är samtalet igång, utan att vi behöver presentera konceptet närmare – vi kan dyka rakt ner i problemet. Inte varje gång men det får man räkna med, oavsett om man kampanjar under Almedalsveckan eller en mulen dag i september. Alla har inte tålamod eller intresse av att lyssna på oss medan vi förklarar symboliken i våra serveringsförslag och oljedoppade sedlar. Men så ibland får vi tillfälle att förklara närmare och det blir ett samtal om de miljarder av kommunalt, statligt, gemensamt och privat kapital som investeras i fossilindustrin. Pengar som helt enkelt är indränkta i olja och på så sätt dränker möjligheterna till en framtid där natur, väder och biologisk mångfald kan samexistera. Om vi får chansen berättar vi om de naturresurser som vi funnit i marken – kol, olja och gas – av vilka 80% måste stanna kvar i marken för att vi ska kunna klara av 2-gradersmålet och säkerställa att vi som är unga idag kan fortsätta att ge jorden som gåva till våra barn. Precis som våra föräldrar har gett den till oss.

I kampanjgruppen var vi både gamla rävar och gröngölingar – det absolut mest spännande med hela grejen är att vi har så olika kvalitéer, erfarenheter och därmed har vi olika idéer för vad som kan genomföras. Förutom själva kyparaktionen ville vi avsluta veckan med en flashmob: vad, hur, när, var? Det gäller att återigen svara på frågor för att kunna göra ett så tydligt avtryck som möjligt – hur maximerar vi aktiviteten för att förbipasserande ska se vad vi håller på med?

Idéerna var många: vi kan springa ett lopp, ha vattenkrig mellan förnybart och fossilt – och av någon anledning blev min favorit gyttjebrottning. Så kom den avgörande idén som ändrade riktning på planerna: West Side Story! Bilden av ett sång- och dansbattle mellan fossilfritt och fossilt började ta form. Det är där vi kommer till olika kvaliteter: att skriva om text på musik, koreografera en dans så att alla kan vara med… Resultatet? Enastående, så bra blev det att vi körde dubbel flashmob och egentligen skulle kunna köra den varje dag. Tror du mig inte kan du alltid se filmen…! Ah, det vill säga när den är färdigklippt :)

Veckan var intensiv; när vi inte kampanjade sprang vi på seminarium. Varje dag hade en egen agenda och hela tiden byggde vi upp mot vår dag: dagen vi hade egna seminarium:

Vad då “divestera”? Trots att vi hade lagt samtalet innan kl 10 på förmiddagen hade vi en god uppslutning – tur nog hade morgonseminariet lämnat kvar kaffe till våra besökare, man kan säga att vi hade ett slags oplanerad, kollektiv kaffedumpstring. I panelen satt Fanny Sannerud, Caroline Westblom och Olivia Linander – samtliga aktiva i både PUSH Sverige och Fossil Free. Samtalet leddes av Jens Hylander och berörde arbetet i Fossil Free-kampanjer: motgångar, framgångar, milstolpar och det nya ordet “divestera”. Fanny och Caroline talade om arbetet på Lunds respektive Uppsala universitet. Hur det startade, universitetsledningens reaktioner, studenternas engagemang, anställdas peppande och utbytet av erfarenheter med andra grupper. Olivia berättade generellt kring begreppet divestera, var det kommer ifrån och historien bakom kampanjen – hur den växte fram bland studenter vid Swarthmore college i USA för att idag vara en global rörelse med hundratals kampanjer runt om i världen.

This changes everything. Stolarna var fyllda, i mittgången satt och stod publik om vartannat, utanför samlades de som inte varit i tid för att få plats i tältet. Samtalet om divestering blev vårt stora dragplåster, bland annat pga intervjun med Naomi Klein men lika mycket samtalspanelen; Yonna Waltersson, Olivia Linander och Johan Rockström som med säker stämma och aktuella perspektiv guidades av Beatrice Rindevall.

Nästa steg var naturligt: gemensam demonstration om arktiska oljeborrningar, kolbrytning i Tyskland, kalkbrytning i Ojnareskogen, divestering och miljöfrågor i allmänhet. Tillsammans tågade ca 320 deltagare från 16 organisationer på Visbys gator under torsdagskvällen: vi sjöng, dansade, skanderade i kör och pratade med åskådare medan vi passerade som en lång orm genom de trånga gränderna. Det är något visst med att samlas med andra som bryr sig och som slåss för framtiden, för jorden och att få gå med deras styrka i ryggen, även om det bara är för en timmes demonstration blir det tydligt att vi är flera trots att det ibland kan kännas ensamt. När det gått 45 min av glada tillrop om världens framtid börjar slagorden sina och vi övergick till nya favoriter som: “Jag gillar olja – men bara på min sallad” och under den gassande solen stämde vi upp i Ted Gärdestads “Sol, vind och vatten är det bästa som jag vet”.

Nu låter det nästan som om vi inte gjorde annat än statements för klimat och miljö – ack så fel det låter då! Något av det vackraste en kan göra när så många miljöengagerade unga människor samlas är att umgås. Umgås, lära känna varandra, prata, skratta, bada, dansa, ha picknick under partiledartalen, sjunga med i refrängerna när gatumusikanterna trallar välkända melodier i solnedgången, ge och ta energi! De sista dagarna höll vi ledigt efter intensivt kampanjande, jag tror att de som åkte hem hade behövt stanna och landa lite – åtminstone hade jag velat ha kvar dem. Det kommer jag att uppmuntra till nästa år, för det var en ynnest att få vandra runt ett par dagar och ta in allt – smälta alla intryck. Trots att jag fick distans och hann landa ordentligt innan jag behövde åka tillbaka till verkligheten på kontoret så kommer det en häftig känslobubbla upp från magen och pressas upp mot bröstet när jag tänker på veckan – en lyckobubbla över att ha fått göra förändring tillsammans med er.

När jag satt på färjan mot fastlandet tänkte jag lite sorgset på att det är över, i nästa andetag inser jag att vi ju faktiskt bara har börjat. För det är när vi kommer iväg och gör saker tillsammans som allt slit, allt arbete ger betalt. Varje framgångsrikt samtal med besökarna på Almedalen, att se förändringen i deras ögon och att få dela den med andra som också vill förändra och hitta nya lösningar: det är som att vinna på lotto!

Tack alla: PUSH Sverige & Fossil Free Sweden!

Vårt hem jorden, en saga om De tre små grisarna?

På tal om att: Forskare kritiserar tvågradersmålet

Varför vi behöver ställa om våra vanor inom områden som konsumtion, turism, transport, produktion, livsmedel etc?

”Höjningen innebär en värld vi inte känner igen, med 1,15 miljoner kvadratkilometer landmassa under vatten som nu är hem till 375 miljoner människor.”

Det handlar inte bara om miljön, naturen och vår jord. Det handlar om vart enda litet liv som lever här. Det handlar om feminism, rasism, nazism, rättvisa, mänskliga rättigheter, barns rättigheter – allas rättigheter. Allt hänger ihop; hur svårt ska det vara för mänskligheten att lära sig?

Om vi börjar från början: alla delar i ekosystemet har sin plats där för att de har en naturlig funktion i vår värld. Tar du bort en komponent i den bärande strukturen faller hela systemet – det är som om vi inte har lärt oss någonting av århundrade av ingenjörskonst. Alla väggarna i ekosystemet är bärande, alltså är de kritiska för att allt ska fungera – för att allt ska gå runt. Vi lägger otroligt mycket tid och energi på att se över konstruktioner för byggnader – men när det kommer till hur vårt ekosystem är konstruerat är det godtyckligt vilka bitar vi väljer att ta vara på, underhålla och restaurera.

Forskningsrapport på forskningsrapport berättar för oss att vi inte kan leva med den extravagans som västvärlden gör. Att vi förändrar förutsättningarna för världskonstruktionen – och vi vet inte ens vad det innebär! Ändå är det politiska förhandlingar som avgör vilka insatser som kommer att gälla. Politiska förhandlingar som inte främst drivs för att vi ska hålla konstruktionen intakt, utan som drivs med delmål om största möjliga avkastning i förhållande till minimerat åtgärdsarbete. Hur skulle det se ut om vi drev konstruktions- och restaureringsarbeten inom byggnadsbranschen på samma sätt?

Jorden är vårt hem, vårt enda hem – dess konstruktion är lika känslig för yttre och inre förändringar som de tre små grisarnas hus. Hela mänskligheten söker skydd på jorden. Vad gör vi när Vargen kommer och blåser sönder vårt hus? Vad händer när vi inser att vi har negligerat restaureringen av de konstruktioner som ger oss ett hem?

Främmande händer i en kvinnoskev värld; till viss del en rapport från Almedalsveckans dansgolv

Medelåldersmän. Yngre medelåldersmän. Mäns strukturella sexism på nattklubbar, det är ett generellt problem men under Almedalsveckan gör det sig på något sätt extra tydlig. När en möter män på dansgolvet förväntar en sig svin – inte alla, inte ens många men där finns alltid någon. Den finkänslighet som en möter från samma män om dagarna är som bortblåst. På dagtid är det ingen som taktlöst tar tag i min arm för att dra in mig i ett dansgäng när jag passerar på väg till de jag känner . Jag väjer undan, mimar ”Nej tack” och vänder mig om för att inte åter bli ryckt åt sidan under den småluriga, rätt osexiga processen av att försöka låta bli att trycka in mina specialanpassade öronproppar in i trumhinnan. Ett moment som jag nu lärt mig blir ytterligare lurigt när en ser ut att vara en tillgänglig danspartner för de män som valt att dela golv med kvinnor – då får en som kvinna nämligen vara beredd på att ses som ett ledigt objekt: först till kvarn och fritt fram att ta för sig av.

Jag får en kort tidsfrist av ofredat dansande med mitt sällskap innan min kropp omsluts av främmande armar, för det är tydligen så män bjuder upp till dans. Dumt av mig, jag stod med ryggen mot och såg inte er i er forntida parningslek – daterad någon gång innan homo sapiens och neandertalare gick skilda vägar… Det är helt klart viktigt att fatta: här finns män som vill ligga, bäst att ni meddelar kvinnan som är helt oberörd av er parningslek. Skandal, hon dansar till och med ryggen mot! Bästa sätt att få hennes uppmärksamhet: händer all over the place tills hon vänder sig om. Och för den som eventuellt missade: place är samma sak som ”kvinnans kropp” – free for grab som man säger.

Detta är verkligen inte uteslutande en situation som uppstår i ett politiker-, journalist-, företags-, lobbyist- och föreningstätt Visby under första veckan i juli. Det händer när som, var som och alltid. Jag var kanske lite naiv, för jag väntade mig faktiskt inte den behandlingen just där. Inte nog med att jag förväntade mig semi-upplysta människor på dansgolvet den kvällen, de flesta var dessutom gamla nog att vara min far!

Kanske är det för att jag blivit äldre och inte har det tålamod som jag hade förr – nej vänta. Det är inte sant jag har snarare mer tålamod nu än förr, men på ett annat sätt! Då hade jag tryckt upp honom mot väggen med högern redo innan jag insett att han var alldeles för full för att jag skulle kunna nå fram med mitt budskap: Du rör inte min kropp! Det låter förstås inte så skrämmande att en petit brud på 162 cm och 56 kg trycker upp en 30 cm längre, 30 kg tyngre man mot väggen, redo att låta knytnävarna börja prata – men det syns liksom inte alltid på ytan vad en har för färdigheter… I dag slår jag mig istället fri, tittar på dem och böjar koka av verde mot det patriarkala samhälle som jag har tvingats växa upp i. Jag blir arg på att de som stiftar våra regler och lagar har makten att systematiskt förändra och ändå är samhället genomsyrat av sexism, antisemitism och antifeminism. Men tyvärr blir jag också arg för att jag är uppvuxen i en familj som inte stämmer överens med normen: jag har fått en skev uppfattning av hur människor beter sig, vad de vill och hur de gör för att nå målet. Jag har höga förväntningar på människorna i min omvärld.

Människors målbild eller vision har kanske inte så mycket med strukturell sexism på dansgolv att göra, men min totala förvåning står i direkt förhållande till förväntningarna jag hade på de som besökte dansgolvet just den kvällen, på just den klubben. Det var nämligen inte bara Almedalens politikervecka, det var stora Miljökvällen och för första gången inföll den samma dag som MP:s dag – den dagen var ett riktigt miljömuppsmecka. Efter minglet på Strandgatan var det efterfest på klubb – deltagarna från minglet hade fått drinkbiljett av värdorganisationen, precis som en brukar för att truga gästerna lite extra. Därför var det också många som gick till efterfesten, tillika nästan uteslutande miljömuppar på dansgolvet. Miljömuppar som jag oftast får en kick av, som jag oftast och helst omsluter mig med. Självklart är inte alla miljömuppar trevliga, men de flesta som jag har träffat har jag genuint tyckt om. Därför var de främmande armarna runt min kropp så främmande. De var fel, på fel plats – fel ställe. Av alla platser förväntade jag mig det allra minst där och då. Ännu mindre förväntade jag mig armarna av en man som var 15 år äldre. Så till mannen med klart skev uppfattning om vad som är ok: med vilken rätt förde du dina smutsiga händer över min kropp? Om du hade varit nykter: hade du gjort lika dant eller hade du helt enkelt bara valt att kladda på någon i din egen ålder?

Jag hade en strålande vecka, om en bortser från den enda kvällen som vi valde att besöka ett dansgolv: ska en dansa i fred så ska en tydligen dansa med vänner på en parkering, inte på ett öppet dansgolv där lagar om do’s & don’t har slutat gälla. Du, mannen med skev uppfattning om din rätt till andras kroppar, kanske också skulle försöka dansa på en parkering med vänner, då kanske du lär dig vad som är mitt och vad som är ditt – för jag är övertygad om att du skulle få höra både det ena och det andra om du började kladda på någon av dina polare. För min kropp är definitivt bara min lika mycket som dina polares kroppar är deras, oavsett om vi är på ett dansgolv eller ej, oavsett om du är nykter eller ej, oavsett om du är trevlig eller ej. Kanske skulle du kunna lära dig det så att jag också kan ha trevligt när jag är på allmänna dansgolv?

När vi talar min kropp gäller mina regler, mina lagar. Överträdelse beivras omgående, kan hända våldsamt – sanktionerna är godtyckligt reglerade efter mitt humör. Alternativt så försöker vi frångå ett strängt patriarkaliskt, sexistiskt samhälle där du får lära dig att allt du kan ta är ditt och där jag får lära mig att jag är ansvarig för hur du väjer att ta för dig av mig – lära mig att jag behöver vara försiktig. För även om du skulle välja att lära dig så måste jag förvänta mig andra svin när jag går in på ett dansgolv – det är inte alla män, inte många män men där finns alltid någon. Eftersom det är ett patriarkaliskt samhälle genomsyrat av sexism, där förväntningarna på kvinna och man är etsade i sten. Eftersom vårt samhälleliga civilkurage är på botten av en brunn och det sällan är någon utom den utsatta som reagerar så kommer jag att fortsätta tvingas förvänta mig svin på varje dansgolven – och reagera. För det kan vara vem som helst och därför kommer jag att tvingas förvänta mig det av alla.

Så: fuck kampanjer som tex dagsaktuella #dontmancriminate och se istället verkligheten för vad den verkligen är: kvinnoskev. För vad gör männen för att slippa misstänkliggöras som svin och potentiella utövare av sexuellt ofredande? Det är närmare hälften av världens befolkning som allt för ofta förväntar sig att du ska visa dig vara ett sexistiskt svin. Är det inte dags att vända debatten: vem ska egentligen inneha bevisbörda för att avskaffa generaliseringen av män, en generalisering som får så många män att känna sig oförtjänt feltolkade och förvrängda på grund av sina kön? Sluta klaga på generaliseringar; gå i gemensam kamp mot de män som sätter reglerna för den och hjälp till att vänd trenden!

Stolthet och fördom, eller stolthet gör en för jävla dum…

Eftersom det här är ett erkännande börjar vi från andra hållet, det tar emot osv…

Min första pojkvän fick lära mig att uttrycka ömhet. Eftersom jag kräktes på kärleksuttryck indoktrinerade vi vår relation med överanvändning utav ordet ”vännen” som ömhetsbetygelse. Lagom till min andra pojkvän hade jag lärt mig att uttrycka denna ömhetsbetygelse för de flesta i min närhet, ett halvår med britter å österrikare blev det ”darling” hit å ”Schatz” dit. Jag blev tvungen att vidareutveckla dessa mumbujumbo-mjuka-fluffigheter för att behålla något exklusivt. Naturligtvis fanns det inget annat att göra än att släppa in ”hjärtat” å ”älskling” i mitt liv… I takt med att relationen gick mot sitt slut blev alla och en var hjärtan och älsklingar – kanske mest för att dölja att det inte längre var exklusivt – för att ingen var min älskling… Numer är alla mina hjärtan och älsklingar, men det mesta är ytligt. För i grund och botten sitter den inbitna lilla känslopessimisten kvar och trycker innanför hjärtat och hjärnan. Där sitter den och tar beslut, sätter sig över känsloimpulser och tvingar undan allt som inte håller ryggen spikrak eller bröstet uppblåst.

Ja, stolthet gör en för jävla dum. I en situation för inte allt för länge sedan fick jag frågan om jag behövde vara på någon speciell plats, för karriärens skull? Jag svarade ja. Inte: ett tag till kanske. Inte: det beror på vad som sker. Inte: det spelar ingen roll var jag jobbar…

Och så för någon vecka sen fick jag nästan samma fråga igen, fast från andra hållet – karriären: var ser du dig i framtiden, vad har du för plan?

Plan? Jag har alltid haft planer, alltid satt ett mål, ett önskat stadie att uppnå. Men jag tror att jag äntligen kan ha raserat och omvärderat, tagit steget och bestämt mig i grunden – genomgått en fundamental omvändning. När det hände har jag ingen aning om, men det hände – kanske när jag insåg att det verkligen inte spelar någon roll var jag är, allt som spelar roll – ja det vet jag ju nu…

Var ser du dig i framtiden, vad har du för plan?

Vad svarade jag? Som det är: jag har inte någon plan, jag har precis omvärderat min värld och tänker låta den komma som den vill. Låta mig ta med mig vart den vill. Ingenting är satt, ingenting är bestämt, ingenting är skrivet med runskrift i diamant.

För stolthet har gjort mig för jävla dum. Det är bara jag som har fått lida, det har bara varit min förlust. Och helt ärligt; vem är inte djävulskt stolt, spela roll om det är före eller efter midnatt?

Brev från Karins styggflickinternat 2000-något

Har du läst ‘från en stygg flicka’?
I bland finns texter som bara tycks klicka;

Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.

Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas det dröjer en liten stund…
Jag hoppas du inte får en blund!*

Ja, det är kanske inte riktigt så –
Som jag hoppas att du ska må.
Men jag hoppas att det inte är lätt,
jag hoppas att du inte riktigt hittar rätt.
Jag vill att du vänder och vrider dig av det som skett,
jag hoppas att du inte lyckas bli riktigt mätt.
Strategiskt, genomtänkt och rationellt;
vad hjälper det när hjärtat i grunden är emotionellt?

Jag har inte omvärderat allt,
jag har inte spärrat in mina värderingar på anstalt…
Jag tycker inte att min första impuls var fel,
men den utgjorde kanske bara en liten del.
En del av det hela, ett större stycke som jag inte såg.
Ja, eller i alla fall inte förrän du inte längre hos mig låg.
Utan för att jag sedan dess sett ett större perspektiv,
större är inte korrekt – snarare är det ytterligare ett motiv.

Jag hoppas att du inte har det så lätt,
Jag hoppas att det är lika svårt för dig att hitta rätt.
Jag vill inte att du omvärderar allt,
bara att du för tillfället stängde in dina värderingar på anstalt…
Det betyder inte att jag tycker att din första impuls var fel,
men den utgjorde kanske bara en liten del?
Precis som min; en del av det hela – ett större stycke som du inte såg.
Eller kanske först när jag hos någon annan låg?
För att du har sett ett större perspektiv,
eller åtminstone ett nytt motiv?
*Karin Boye, Från en stygg flicka